Tidigare:

"Vill du ha hjälp med något?" Frågade jag henne och hon log mot mig.
"Ja älskling om du vill så kan du få duka bordet?" Sade hon.
"Ja, det kan jag göra." sa jag. Jag hjälper hellre till än sitter där ute med dom och pratar om absolut ingenting.
"Bra, visst är det roligt att dom är här va?" sa hon och hennes leende var nog det största jag någon sin hade sett. Tror faktiskt att jag blev lite rädd när jag såg hennes leende men jag förstår henne för Brasilien var inte hennes hem Bradford är och kommer alltid att vara det.
"Eh .. ja verkligen roligt." svarade jag med en låg röst.

Vart är du? Vi skulle ju gå ut ikväll.

Jag vet, men jag är fast med några gamla vänner till mamma ...

Vill du att vi ska komma och hämta dig.

JA, snälla rädda mig!

Okej vi kommer, men var är du?

Jag skickar adressen.

Tack gode Gud för Louis och naturligtvis de andra killarna också. Jag skickade adressen till Louis och han svarade med ett enkelt "OK" så jag visste att de var på väg hit. Varför var jag tvungen att följa med hit och inte mina systrar. Jag bor för i helvete själv i London om man inte räknar med killarna som bor i samma byggnad då men jag har ändå en egen lägenhet. Mamma verkar inte förstå det eftersom hon tror att jag fortfarande hennes lilla pojke, som jag inte. Men jag kommer nog alltid vara mammas pojke eftersom jag är hennes ända son, kunde jag inte fått en till bror..

"Maten är klar så ni kan komma och sätta er vid bordet."

Både min mamma och pappa fick upp och började gå mot bordet, men naturligtvis eftersom det är min mamma vi pratar om, så hon vänder sig om.

"Varför sitter du där, kom igen nu, maten är klar."

"Killarna kommer."

"Men vad kul jag är säker på att det finns mat för alla. Eller Amy?!?" Sade hon.
Fan, säg nej, jag vill bara komma härifrån det var därför jag bad dem att hämta upp mig.

"Självklart, du är i en familj som har bott i Brasilien i 10 år och där lagar man mat för flera för man vet aldrig vilka som råkar dyka upp." sa Amy, Lolas mamma. Min mamma log stort och kramade hennes bästa vän som hon inte har sett på flera år.

"Jag ska bara gå och hämta Lola innan vi kan börja äta." sa Amy och gick med snabba steg upp för trappan som leder till alla sovrum, tror jag...

--- Lola perspektiv ---

Varför just nu när vi precis hade kommit tillbaka så ska vi träffa dom, ja dom att säga deras namn får mig att må dåligt. Och det är bara en person mer än jag som vet varför jag är som jag är och det är Zayn, just det Zayn. Han som helt plötsligt bestämde sig för att söka till xfactor och gå med i värdens kändaste pojkband. Ja, när mamma sa att de skulle komma hit så var jag tvungen att se hur Zayn såg ut så jag sökte upp honom och helt plötsligt som kom flera 1000 bilder fram på honom. Så fort jag såg dom så ångrade jag mig, fan varför var jag tvungen att söka på honom.

Jag smög ifrån mamma i köket och upp på mitt rum. Jag satte mig vid datorn och klickade upp twitter, tumblr och spotify. Dappy, Fuck Them började spela, så jag började rappa med Dappy, men naturligtvis så var det någon som var tvungen att komma. Jag snurrade runt i min snurrstol som jag hade vid skrivbordet och såg min mamma stå i dörrkarmen.

"Vad?!?"

"Maten är klar, kommer du ner?"

"Ja jag kommer, ge mig två minuter så är jag där nere." Med det så gick hon, suckade jag och skrev en snabb tweet. "Varför måste han vara här?" Jag skrev och loggade ut snabbt och stänga av datorn.När jag var på väg ner för trapporna, ringde på dörrklockan såg jag Zayns mamma öppna dörren och utanför stod de fyra stycken tonårspojkar och log mot henne.

--- Louis perspektiv ---

När jag har fått adressen från Zayn så åkte pojkarna och jag direkt dit.

"Var bor de?" Harry frågade mig.

"Inte så långt bort från Zayn föräldrar hus". Jag svarade.

"Okej." sade han.

Jag undrar vilka kompisar dom är hos för Zayn har då aldrig sagt något om några speciella kompisar som hans mamma hade. Men jag antar att det inte är en stor sak för honom att berätta.
När vi äntligen hade hittat huset så parkerade jag bilen och vi gick till yter dörren. Jag plingade på några gånger och efter några sekunder så öppnades dörren av Zayns mamma.

"Hej killar", sa hon.

"Hej Patricia .. är kommer Zayn?" frågade jag.

"Men jag trodde att ni killar ville äta innan ni åkte?" frågade hon. Jag såg hur hennes leende bleknade.

"Ehm .. ja jag antar att vi kan göra det." sa jag men det lät mer som en fråga. Jag hatade att göra folk ledsna och jag menar en middag inte kan vara så illa.

"Bra!" Sa hon och hon fick ett stort leende på hennes läppar.

Jag hörde någon gå ner från en trappa eller något och det var då jag såg henne.

"Lola är det du?" sa jag och hon vände sig om och kollade rakt på mig. Hon fick ett litet leende på läpparna när hon hade sett mig.

"Louis, hej!" sa hon och gick fram till mig och kramade om mig. Kramen avslutades snabbt och hon tog ett steg bak.

"Vad var det jag sa att vi skulle träffas igen." sa jag och log som resulterade i att hon också log.

"Ja, du hade väll rätt men vilka är dina kompisar?" jag vände mig om och pekade på var och en.

"Det här är Liam, Harry och Niall." hon sträkte fram sin hand och hällsade på alla tre med ett leende.

"Hej på er men kom in maten är klar." Vi nickade och tog av oss våra skor och hängde av oss våra jackor på en krok i hallen.