---

I två dagar nu har jag legat i sängen eller sen när jag kom hem från stan för två dagar sen, jag har bara kollat på tvn eller sovit. Idag så ska jag till sjukhuset för att kolla så att ingenting är fel. Det ända är att jag inte vet hur jag ska berätta det för Zayn? Eller ska jag berätta alls? Dom frågorna hade varit i mitt huvud dom senaste dagarna, jag vet inte alls hur jag ska göra. Jag hade inte direkt några vänner kvar här, Zayn hade varit den ända innan jag åkte till Brasilien. Men nu är jag ensam igen precis lika ensam som jag var när jag precis kom till Brasilien men då var jag ju ändå nio så då var det ju ganska enkelt att skaffa nya vänner. Nu är jag 19 år, gravid utan att barnets pappa vet att jag är det, och helt utan vänner.

 

När jag tänkte deprimerande tankar om mig själv som mest så hörde jag att min mobil började ringa. Jag sträkte mig efter mobilen som lång på mitt nattduksbort och såg att det inte var något nummer som jag kände igen med det var också inte dolt.

 

"Hej det är Lola." sa jag in i mobilen. 

 

"Hej mitt namn är Megan och jag såg att du hade skickat den jobbansökan hit. Megan & Co." sa hon i sin snobbiga London dialekt. Men jag kommer ihåg att jag sökte till det jobbet för att jag skulle få en väldigt bra lön om jag skulle få jobb där och att den lång mitt inne i London.

 

"Ja, det har jag gjort." 

 

"Jag skulle vilja att du kom hit idag på en intervju för att kanske få jobbet." Idag med då ska jag ju till sjukhuset för att se så att allt är okej med barnet.

 

"När tänker du att intervjun ska vara för jag har en tid hos doktorn om ..en timme." sa jag och kollade på klockan i mobilen.

 

"Salongen stänger kl.6 så jag vill gärna att du ska ha varit här innan dess, om du inte har andra planer efter?" sa hon och lät åter igen jäkligt snobbig och nu jävligt bitchig. Men jag skulle verkligen behöva detta jobb för barnet och såklart mig.

 

"Nej, jag har inga planer efter det."

 

"Bra, vi ses innan kl.6 och lycka till hos doktorn." sa hon och la på men nu lätt hon faktiskt rätt så snäll men det är nog säkert för att hon tror att jag antigen har ätstörningar eller är gravid och det är ju faktiskt rätt. Jag gick upp från sängen för det var nu bara 46 minuter kvar innan min tid hos doktorn. Jag tog min mobil och började gå ut från mitt rum och ner för trappen som var precis bredvid mitt rum. 

 

-

 

"Allt se okej ut." sa min doktor som var en kille och det var rätt så skumt. Min mamma höll min hand och kysste ovansidan lätt. Jag kollade på henne och log lättat och hon svarade i ett lika lättat leende.

 

"Det var ju bra." sa min pappa och ställde sig bredvid mamma och la sin höger hand på min axel och log ner mot mig och jag svarade honom också i ett leende.

 

"Om ni vill så kan ni få reda på vilket kön det ska bli, om ni vill?" Vill jag verkligen veta vilket kön mitt barn ska ha och tänk om jag vill om jag vill ha det som en överaskning. Men det skulle vara enklare att köpa kläder och olika inredningsprylar till den om jag vill veta könet, så va fan.

 

" Ja,det vill jag."

 

"Det är......" sa han och kollade runt på datorn som stod på ett litet bord bredvid sängen jag låg i.

"en flicka." när jag hörde det så var det som en lyckovåg åkte över mig men också en ledsenvåg över att det inte blev en. 

 

"Och en pojke, grattis du ska ha tvillingar och den ovanliga sorten, en av varje." 

 

"Jag ska ha vadå?!?" skrek jag ut. Jag kände min hand som min mamma höll i plötsligt började klämma hennes hand men hon gjorde inget åt det utan bara stod där och höll den. Min pappas grep om min axel blev lite hårdare med det blev lösare efter bara några sekunder.

 

"Är du verkligen 100% säker på att hon ska ha det?" frågade min pappa.

 

"Ja det är jag om ni kollar här på bilden så ser ni att det är två små huvuden som ligger bredvid varandra." och jag såg huvudna klart och tydligt men min chock försvan inte direkt.

 

"Älskling du ska ha tvillingar grattis!!" sa min mamma och släppte min hand och kramade om mig istället. När hon kramade om mig så känder jag hur mina kinder började spänna sig jag log äntligen igen efter alla dom veckor och dagar som Zayn har varit borta.

 

"Mamma, jag ska ha en mini Zayn och en mini mig." viskade jag i hennes öra innan hon drog ifrån sig från kramen. Hon smekte mig på kinden och jag såg en tår sakta rinna ner för hennes kind medans hon log och smekte min kinde åter igen.

 

" Jag vet." sa hon tyst men tyst nog så att jag hörde det.

---

Vi visste ju att hon var gravid men inte med tvillingar, en kille och en tjej. Mini Zayn och mini Lola, awww ♥