”Louis, när vi hittar Emy vill jag att det blir den sista gången du någonsin pratar med henne!” han var fullt seriös och jag blev lite nervös.

”Det är ditt fel att hon är borta så jag vill att du håller dig borta från henne, fattar du?” jag satt fryst som en pinne i förarsätet, blicken fastklistrad på Nialls hotfulla ansikte.

”För om du inte håller dig borta kan jag lova dig det här Tomlinson... Att jag kommer döda dig”

Emys perspektiv:

Så tyst jag kunde låste jag upp dörren och smög in i mitt hus. Pappa och mamma var inte hemma som vanligt och Niall hoppas jag sover. Jag tog av mig mina skor och min jacka och tassade upp för den stora trappan. Dörren till mitt rum var lite öppen och jag kunde höra hur någon gick fram och tillbaka över golvet. Jag öppnade dörren lite mer och Niall vände sig om. Han drog efter andan när han såg mig och gav mig en stor kram.

”Emy, vart har du varit, jag har letat överallt efter dig?” viskade han. Han höll om min kropp och jag stelnade till när han kom emot ett utav alla dom såren som fanns på min kropp. Niall släppte mig och han hade små tårar i ögonen.

”Förlåt, är du...behöver du åka till sjukhuset?” jag skakade på huvudet och kände hur tårarna rann ner för mina kinder.

”Förlåt att jag inte har ringt eller något men Dylan tog mig och så satt jag inlåst-”

”Men hur kom du ut Emy?” avbröt Niall mig.

”Jo Harry kom och räddade mig, han tog med mig till hans hus där han tvättade bort blodet och sen somnade jag” berättade jag, okej jag berättade inte allt men jag kan ju inte direkt säga att jag precis har legat med Louis...igen även om jag har gjort slut med honom.

 ”Harry räddade dig?” viskade Niall, jag nickade och han suckade.

”Emy sov lite” han gick ut ur rummet och jag hörde hans fotsteg gå mot hans egna rum.

Jag la mig utmattat på sängen och somnade så fort mitt huvud hamnade på kudden.

Tre dagar senare:

 Tre dagar!

På tre dagar har jag inte sett ett enda ansikte förutom Nialls. Jag har sagt till alla att jag är sjuk så att jag inte behövde visa mig såhär. Valerie och jag har pratat i telefon och Louis har inte slutat smsa, inte för att jag har svarat på något utav dom. Jag vill så gärna vad med honom, jag vill spendera varje levande sekund med honom. Men med livet som han lever vet jag inte om jag kan det. Jag tror inte att jag någonsin kan få det jag önskade med Louis. Det är bara en dröm, den perfekta drömmen där jag och Louis gifter oss, där vi en dag får söta små barn tillsammans, där vi bli gamla tillsammans. Men livet som jag lever i nu är mer som en mardröm där jag konstant är rädd för vad som ska hända. Jag vill verkligen kalla mig själv Louis flickvän men kan jag verkligen det? Kommer jag orka med allt som har med Louis att göra?

 Mina tankar avbröts av ett ringande ljud, det var min mobil. Jag tittade inte vem det var och blev väldigt frvånad när jag hörde Harrys röst i mobilen.

”Emy?” sa Harry

”Ja? Hej Harry” svarade jag förvirrat

”Emy...varför svarar du inte på Louis sms?” frågade han lite argt men lugnade sig direkt.

 ”Emh...jag vet inte, jag behöver bara lite tid att tänka...” 

 ”Emy han pratar om dig i sömnen, han sjnger om dig i duschen han gråter ibland! Snälla prata med honom!” bad han och jag fick lite skuldkänslor men sen blev jag förvirrad.

”Harry varför vill du att jag ska prata med honom? Varför skulle du vilja att vi blev tillsammans igen?”

”För jag klarar inte av att se honom såhär, sen vill jag att du ska vara lycklig och...och du är lycklig med honom” viskade han och jag kände tårarna samlas i ögat.

”Okej ge honom telefonen” jag kunde höra hur Harry reste på sig och började spring.

”Okej, här är han. Louis jag har någon här som vill prata med dig...” sa Harry lågt.

”Hallå” hans änglalika röst fick mitt hjärta att hoppa över ett slag och det var som om jag äntligen kunde andas.

”Louis...” sa jag lågt. Andetagen som jag hade hört stoppade och ett litet sprakande hördes i mobilen.

 ”Louis?”

”Emy” harkel ”Varför ringer du till Harry?” frågade han ledsamt.

”Emh, det var mer han som ringde till mig... men Louis...umh...vi måste...kan du bara komma hit?” viskade jag.

”Är Niall hemma?”

”Nej jag är ensam just nu han kommer inte förens ikväll”

 ”Okej då kommer jag”

Han la på och jag la ner mobilen på bordet. Jag gick fram till spegeln och tittade på dom nu gröngula märkena.

Louis perspektiv:

Tänk om hon ångrar det vi gjorde?

Tänk om hon inte vill ha med mig och göra mer?

Tänk om hon tycker om Harry?

Det sista fick mig att rysa, om hon och Harry skulle bli tillsammans så skulle jag nog inte kunna bo i samma hus som honom. Jag skulle inte kunna se honom som min bror...

Jag öppnade dörren till Emys hus och gick in. Hon satt i köket, två koppar utav te stod på bordet. Hon vände sin blick mot mig och jag satte mig ner mittemot henne.

”Louis jag vet inte om jag-”

”Snälla lämna mig inte” det for ur min mun innan jag hann stoppa mig själv. Hon tittade på mig med stora ögon

”Louis...jag vet inte vad jag ska göra...Jag älskar dig” jag log åt dom orden. Det var som om hela jorden skulle falla sönder om hon slutade säga det.

”Men livet du lever är något jag inte älskar...jag vet inte om jag orkar med det här... när Dylan tog mig... jag visste inte vad jag skulle göra” hon började gråta och jag kände hur illamåendet bubblade upp i magen när jag tänkte på vad Dylan kan ha gjort mot henne.

”Snälla Emy, jag älskar dig och jag skulle göra vad som helst för dig, snälla Emy lita på mig”

”Louis jag älskar dig men jag har så många frågor och jag får inga svar...”

”Fråga vad som helst, jag lovar att svara ärligt” jag började bli desperat nu. Hon såg så tvekande ut, som om Emy inte visste ifall hon skulle stanna med mig eller inte.

”Min största fråga är väl...Hur många har du dödat?”

Hela jag frös till is och jag visste inte vad jag skulle svara. Om jag sa sanningen så kanske hon skulle bli mer rädd, men ljuger jag och hon får reda på sanningen iallafall så kommer hon aldrig att förlåta mig.

”Emh...sju personer” hon tittade på mig med en blandning utav rädsla och förvåning.

”Sju?! Hur kan du ha kommit ifrån att ha dödat sju personer?”

”Jag har väl...jag vet inte men Emy snälla förstå att jag har aldrig velat göra det” mina ögon tårades och Emy gick över till min sida utav bordet.

”Shhh, Louis jag tänker inte lämna dig. Hör du det jag tänker stanna hos dig för att jag älskar dig” 

HEJ! asså texten blev helt crazy banana!! Men förlåt att kapitlet är kort btw och att det är ett mellankapitel MEN jag har stora saker planerade! TO BAD fanny och nora inte vet om dom än. Men det är kul när jag skriver ett kapitel och fanny fangirlar om det sen hehe.

men xoxo fanny, nora & cornelia