… Och till slut så kände jag ett fast grep om min vänstra axel som fick mig att stanna och personen bakom mig gjorde så vi nu stod face to face. Dylan var det som stod framför mig, så jag började skrika. Men innan jag han göra mycket alls så la hen en hand på min mun så jag inte kunde skrika  längre och började istället leda mig tillbaka till hans bil.

 

There's a boy, lost his way, looking for someone to play….

Jag hade ingen aning om vart jag var eller hur länge jag hade varit här. Jag vaknade nyss upp då jag hade somnat efter en timmas skrikande. Men det var ingen som kom så jag gav upp. Min mobil hade Dylan tagit så jag kunde ringa efter hjälp, jag satte mig på det hårda smutsiga golvet igen. I rummet fanns det inte så mycket, en trästol och en glödlampa hängandes från en tråd. Min mage kurrade högt och jag reste på mig och gick fram till dörren. 

 

"Hallå!?" skrek jag allt vad jag kunde och bankade på dörren. Mina händer gjorde ont av att ha slagit på dörren men jag slutade inte JAG skulle ut härifrån. Fotsteg hördes utanför dörren, jag backade lite när den flög upp och in steg Dylan.

 

"Håll käften annars skär jag av din tunga!" fräste han och tog tag i mitt hår, jag skrek till av smärtan när han drog mig mot den lilla stolen. 

 

"Tror du att jag skojar eller?" hotade han och höll upp en kniv. Hans stora, grova händer tog tag i mitt ansikte och tröck in käkarna så min mun öppnades. Jag kved till och försökte backa med det gick inte när han höll mig i ett järngrepp. Han log ett psykiskt leende som fick mig att vilja kräkas, han njöt verkligen utav det här. Utan att tänka mig för spottade jag i hans ansikte vilket jag ångrade så fort han puttade ner mig från stolen och sparkade mig hårt i magen. Är det här vad killarna stod ut med? Efter alla slagsmål jag hade bevittnat här i London så kan jag inte förstå hur dom kan fortsätta, jag kunde inte ställa mig upp efter alla slagen och sparkar som Dylan precis hade avfyrat på mig. Min kropp var som en köttklump innan den skulle styckas upp, kastades omkring hänsynslöst på köttbordet. 

 

"Du är inget mer än en värdelös slyna så håll käften annars använder jag dig till det enda du är duglig till!" skrek han och jag frös till is. Jag bestämde mig genast för att vara tyst för jag ville inte bli våldtagen av Dylan. Han flinade när han hörde eller ska man säga inte hörde mig svara och insåg att han fick som han ville. Han reste på sig och började gå ut igen men precis när han skulle stänga dörren tog han upp sin mobil, han knappade in ett nummer och satte mobilen mot örat.

 

"Liam, kom hit jag vill att du vaktar henne," sa han och stängde dörren. 

 

Någon minut senare öppnades dörren och Liam klev in. Han tittade på mig men log inte sådär sjukt som Dylan men ändå medmen såg ändå på mig med hat. Jag kröp ihop med hakan på knäna i hörnet utav rummet. Liam drog till sig stolen och satte sig vid dörren, hans blick lämnade inte min kropp och han följde varje liten rörelse jag gjorde. Tårarna slutade inte rinna även om jag inte ens var ledsen längre. Ingen vet vart jag så jag kommer inte överleva det här, det är bara att acceptera att jag kommer dö här i en smutsig källare. 

 

"Liam?" viskade jag hans blick hårdnade och jag svalde klumpen i halsen.

 

"Liam, är inte du och Louis vänner?" frågade jag försiktigt och Liam såg plötsligt mycket snällare ut men det gällde bara i någon sekund innan han la på en hård mask igen.

 

"Jo det är vi, varför undrar du?" han sa det inte argt men med en hård kant i rösten. Jag kröp ihop lite mer men kom på en ide att om jag får Liam att prata kanske han inte skulle skada mig.

 

"Så hur länge har ni känt varandra?" 

 

"Sen jag flyttade hit"

 

"Okej när gjorde du det då?"

 

"När jag var åtta"

 

"Okej, är ni bästa vänner?"

 

"Varför frågar du så mycket?" 

 

"Jag har tråkigt"

 

"Jaha...men ja vi är väl bästa vänner?" 

 

"Mhm, hur var Louis innan jag kom hit?"

 

"Han festade, drack, knullade varje tjej som frågade vilket var många" sa han och blinkade mot mig och jag blev stel hela kroppen. Jag menar jag visste att jag inte var Louis första men jag trodde att han typ hade varit med två-tre. 

 

"Okej hur var han när han var liten då?"

 

"Emy sluta, håll bara käften okej? Jag tycker inte om att skada tjejer men du är en liten bitch som inte kan vara tyst!" fräste han surt.

 

"Du vet att jag älskar Louis va? Och han älskar mig så om du skulle göra något mot mig skulle du förlora honom, din bästa vän" 

 

Liam reste på sig och gick farligt nära mig. Han såg på mig och hade inget medlidande även om jag satt i mitt egna blod. 

 

"Dör du kommer Louis över dig" viskade han innan han gick tillbaka till stolen och plockade upp mobilen.

 

"För i helvete Louis vi har letat i snart en hel dag vart fan är Emy?!" skrek Niall på mig. Vi hade precis kommit hem till mig och jag hade verkligen panik nu. Vart är min Emy och vad har Dylan gjort med henne. Bilder utav hennes livlösa blåslagna kropp flög in i mitt huvud men jag tvingade ut dom. Jag måste va stark annars kommer jag aldrig hitta Emy.

 

Jag tog upp min mobil varken Dylan, Liam eller Ryan hade svarat! Plötsligt kom jag på att Ryan hade jobb idag  inne i stan. Jag visste exakt vart han skulle. Jag berättade allt för Niall och vi sprang ut till min bil. Vi körde in till stan och sprang in på den lilla gatan där pubben som Ryan var på låg. Jag öppnade dörren och min blick sökte efter Ryan. Genast såg jag honom sitta och prata med en skumm man i snobbiga kläder. En liten påse och ett kuvert utbyttes mellan dom två männen innan dom beställde varsin drink. Jag och Niall gick över till Ryan. Han har alltid varit lite rädd för mig även om jag inte direkt har hotat honom eller gjort något mot honom så ser jag det när jag blir arg att han krymper lite som om han inte vill synas. Jag är starkare än honom och det vet både han och jag.

 

"Ryan ut nu!" krävde jag och han tittade förvånat på mig.

 

"Louis vad gör du här du- vad gör Niall här med dig sen när hänger du med väst?" fräste han.

 

"Käften Ryan och ut med dig nu!" den där räddslan som jag tänkte på nyss visades tydligt i Ryans ögon och han reste på sig. Vi tre gick ut och så fort bardörren var stängd slängde jag ner Ryan på marken.

 

"Vart fan är Emy?!" skrek jag och dunkade Ryans huvud mot marken.

 

"Jag vet inte" sa han och tog sig om huvudet men skrek och släppte huvudet, jag tittade upp och såg att Niall hade sparkat honom rakt på kuken.

 

"Du ljuger vart är hon?!" skrek han. Ryan bara skakade på huvudet men vi visste båda två att han visste vart hon var. Vi fortsatte att slå honom men det var först när jag tog fram min pistol som han förstod vad som skulle hända med honom om han inte svarade.

 

"Okej hon är i källarrummet i ladan!" skrek han och jag reste på mig. Jag tittade äcklat på Ryan en sista gång innan jag drog med mig Niall. Niall stampade sönder Ryans mobil och vi sprang till min bil. Jag trummade panikslaget på ratten och gasade lite till. Jag hade gått över hastighetsgränsen för 30 kilometer sen allt jag ville var att hitta Emy och försäkra henne om att allt kommer att bli okej, hålla henne i mina armar tills hon somnade.

 

Efter vad som kändes som timmar men var bara några minuter kom vi fram till våran 'fest' lada. Jag och Niall hoppade ut ur bilen och sprang in. Jag höll min pistol redo att skjuta Dylan så fort jag såg honom men ladan var tyst. För tyst... 

 

Vi joggade till källar rummsdörren och öppnade. Men jag frös till när jag såg rummet. det var tomt bara blod på golvet, blod överallt...

 

Jag stirrade på min pojken framför mig. Hans mörka lockar hade fallit lite framför hans ögon och en stor hand drog genom håret innan handen slöts om den blöta handduken. Jag kände hur han baddade mitt ansikte och jag log ett ledsamt leende mot honom.

 

"Tack, men Harry hur hittade du mig?" frågade jag och hans gröna ögon tittade upp på mig.

 

"Jag letade efter Liam och åkte till hans lägenhet men såg honom köra mot ladan men jag följde inte efter på direkten men sen bestämde jag mig för att åka till ladan och se om han var där, då såg jag dig där och slog ner Liam och tog med dig hem till mig" sa han i ett andetag och jag tog upp min hand och tog hans stora hand i min. 

 

"Tack Harry"