När vi äntligen kommer fram till Simons kontor så sätter han sig bakom sitt skrivbord på sin vanliga plats. Calum, Luke, Michael och Ashton sätter sig på varsin stol vi skrivbordet som de tidigare satt på. Men varken jag, Louis, Niall, Harry eller Zayn kan sätta oss i soffan då vi känner att vi behöver stå bakom de fyra killarna som moraliskt stöd. För vi fem vet verkligen hur det känns att vänta på Simons stora beslut och det är ingen rolig sak att göra.

 

”Så killar, jag har bestämt mig för hur eran fram tid kommer se ut.” och så klart måste han göra en typisk onödig lång paus innan han säger resultatet. Skit, det är ju nästan som att vara tillbaka i X Factor, elimineringen då vi åkte ut från tävlingen och kom trea.

 

”Jag har beslutat att det blir ett nej…” 

---

 

Lukes perspektiv

"Jag har beslutat att det blir ett nej.." och med det så känner jag hur hela mitt hjärta går sönder och hur tårar börjar bildas i mina ögon. Men Simon verkar inte ett minsta på verkad utan han har fortfarande sitt stenhårda pokerface. Jag kollar på Michael, Ashton och Calums reaktioner och de ser likadana ut som min gör, alla har tårar i ögonen och jag vet att deras hjärtan också har brustit. 

"Det blir ett nej till er för ni får inte längre bo i Australien för ni ska följa med på One Directions World Tour." Tack gode gud! Jag tror faktiskt inte att vi fyra var de enda som pustade ut efter det som Simon hade sagt. Dom andra killarna var lika lättade som vi över att höra de goda nyheterna.

"Tack så hemsk mycket!" sa Michael glatt och vi andra tre var snabba med våra "tack" efter honom. Men det ända han gjorde var att le lite lätt och nicka, inget mer inte än ett skratt eller ett större leende.

"Ni har Louis, Liam, Harry, Zayn och Niall att tacka för om de gillar verkligen eran musik men jag kan inte säga att jag känner likadant. Det var nära att ni inte skulle ha fått jobbet men lyckligt vis så hade jag sakt till pojkarna att de fick bestämma förbandet och jag tror ingen utav dem vi börja leta efter ett nytt band till turnén." sa han och vi vände oss om för att lägga våran uppmärksamhet på de 5 killarna i den stora vita soffan.

"Han har helt rätt, vi gillar verkligen eran musik och vi tror att vi kommer ha super,,,kul på turnén." berättade Liam och de andra kom med små "precis" och "ja".

"Och jag tror, nej jag vet att ingen utav oss vill sätta oss vid de där jävla datorerna och leta efter ett nytt förband." sa Zayn och de nickade och vi alla började skratta. Alla förutom Simon, ofc...

 

-

 

"Skriv erat namn här, här och här." sa en utav Simons assistenter då Simon hade ursäktat sig för att gå till ett annat möte. " Signera här, här och här." vi har ståt här kanske 20-25 minuter läst och diskuterat om själva kontraktet och vad det står att vi får och får inte göra. Men just nu håller vi på att signera och skriva våran namn med ordentliga bokstäver och inte små krummelurer. " Och till sist skriv bandnamnet här, här, här och här. Sen är ni klara här och kan gå till ert hotel. Vi kommer kontakta era föräldrar så betalar vi biljetter att dom kan komma hit med era väskor och ni kommer flytta in i en tillfällig lägenheten som ni ska få ha under månaden ni ska repa inför turnén." sa assistenten som vi inte vet namnet på eftersom han struntade i att berätta den delen.

Vi skrev det sista innan vi tackade för oss och gick ut från kontoret och började gå mot själva ytterdörren ut från SYCO´s högkvarter. När vi hade kommit ut på Londons gator så var Ashton den första att prata.

"Shit." sa han sa men vi alla nickade för vi känner oss rätt så tomma efter vad som nyss har hänt.

"Jag vet inte vad jag sak säga.."var det enda jag kan säga. Men genast efter att jag har sagt det så la Calum en av hans armar om min hals.

"Du kan säga, 5 Seconds Of Summer är nu officiellt One Directions förband och är signade av SYCO." skriker han och vi alla börjar göra små glädje skrik. Folk runt omkring oss stirrade men vi hade för mycket adrenalin för att märka någon annan än oss själva.

 

-

 

Två dagar senare på hotellet var våra familjer här i London, eller våra föräldrar är här då våra syskon har skola att gå till. Mamma och pappa tacklade mig i en kram så fort jag klev ut i lobbyn. Calum låg på golvet med hans mamma bredvid sig och hans pappa filmade allt, Calums mamma grät och berättade att hon var så stolt. 

"Min lilla son... ska ut och resa med One Direction" grät mamma, både ledsamt för att jag skulle åka och glatt, ja för att jag skulle åka och fick uppleva det här. Hon kramade om alla andra också vilket dom andra föräldrarna gjorde med.

 

"Hur var killarna och Simon då?" frågade Ashtons mamma när vi hade lugnat oss lite, fast bara lite det pumpade fortfarande i min kropp. 

 

"Jo, killarna var faktiskt riktigt snälla men till Simon kan man inte säga likadant. Han är precis som han är i xfactor, han sa nej och världens paus. Jag trodde vi skulle få åka hem igen men sen fick vi skriva på och..." berättade jag.

" NU ÄR VI ONE DIRECTIONS FÖRBAND!" skrek Michael direkt kommer våra föräldrar fram med gratulationer och kramar. 

"Va roligt killar, jag är riktigt stolt över er." Sa Michaels mamma glatt efter det lilla kramkalaset var över. Runt om oss var det fullt med väskor som skulle till lägenheten som Simon hade fixat oss till, så vi tog en taxi, eller flera taxibilar som vi fyllde med alla väskor sen åkte vi och våra familjer till lägenheten. 

 Jag, Ashton, pappa och Ashtons mamma satt i samma bil och jag sjöng högt med i radion hela vägen, Ashton gjorde likadant/ filmade och fotade vi fick inte berätta för någon än men det betydde inte att vi kunde lägga ut bilder och berätta att vi var i London. 

 

Byggnaden var inte så jättehög men flashig och inne stod en man i 25 års åldern, han frågade om vårat namn och sedan visade han oss vart vi skulle. Han visade fram till en svart trädörr och ursäktade sig snabbt därefter. Så jag plockade upp min lilla nyckel och låste upp dörren. 

 

"Wow" mumlade Ashton under andan och vi andra nickade, helt mållösa. Den var stor med gråaväggar, sen var det mesta solgult. Soffan var ljusgul med gråa kuddar. Tallrikarna i köket var gula, våra rum var gråa med gul inredning. Men det var fint, vardagsrummet var väl det bästa. En stor platt TV med xbox sen fullt med spel under. Ett ord. YES! 

 

"Pax för rummet närmast köket!" skrek jag och sprang in i det rummet, utanför hördes rusande fötter och dom andra killarna skrek och sprang för att få ett bra rum.  Michaels mamma skrek att dom åkte tillbaka til hotellet och att vi träffades på SYCOs imorgon vid tolv. 

 

Jag kastade mig på sängen och hela min kropp sjönk ner i madrassen.

 

Det här är livet

 

Harrys perspektiv: 

 

"But it's almost over 
Let's start over" 

 

Slutade 5SOS killarna sjunga och vi alla apploderade. Alla mammor skrek som galningar och jag tänkte på hur min mamma var likadan i början. 

 

"Okej bra killar då har ni sjungit out of my limit och try hard ska vi ta en liten paus?" frågade en ljudkille och Calum nickade ivrigt, direkt sprang mot toan och Michael skrattade högt. Jag gick över till Luke som hjälpte Michel upp som låg på golvet. 

 

"Så hur mår Sky?" frågade Michael och tittade upp på Luke seriöst, allt skratt i hans ansikte som bortblåst. Luke såg ledesn ut och och Michael la en hand på hans axel.

 

"Inte bra, eller du vet hon sa att hon var bra men jag vet ju när hon ljuger" mumlade han och den självsäkra energirika Luke som alla såg på scenen för bara någon minut sen var ersatt med en vilsen liten hund. 

 

"Det kommer bli bättre, hon kommer bli bättre" sa Michael och log. Vem var Sky? Och varför är hon inte bra? Tankarna virvlade runt i mitt huvud men jag föste undan dom och stannade när jag var precis framför de två killarna. 

 

"Hej Luke, hej Emo" sa jag glatt och killarna tittade på mig. Ett leende spreds över Michaels läppar och Luke brast ut i skratt. 

 

"Hej Harry" fnissade Luke fram. 

 

"Kan ni lära mig att spela try hard?" frågade jag och båda killarnas ögon lyste. Dom nickade och plockade upp varsin gitarr. 

"Sen måste du vara lite cool och göra såhär" sa Michael och drog up gitarren, Luke gjorde likadant och jag skrattade. Låten var omöjlig att lära sig, eller iallafall för mig men killarna var roliga att vara med och när jag skrek att jag gav upp hördes flera skratt bakifrån oss. Alla tittade och jag la på ett tjurigt ansiktsyttryck. 

 

"Inte kul!" ropade jag arg, inte för att jag var så arg men det fick bara alla att skratta mer. 

 

"Du med Boo?!" skrek jag och blängde på Louis. Han la dramatiskt en hand över hjärtat och började springa mot mig. 

 

"Förlårt mig Hazzabear!" skrek han tillbaka men jag började springa iväg över scenen. Men den kortare killen sprang ikapp mig och tacklade ner mig på golvet. 

 

"Förlåter du mig?" sa han lågt och la sig bredvid mig, jag nickade och ett leende spred sig på mina läppar. 

 

"Yeey min Hazza!" skrek han i mitt öra och flög upp, han drog upp mig också. Jag började gå men plötsligt satt Louis på min rygg.

 

"Woho jag flyger!" skrek han och jag började springa runt på scenen. Niall hoppade upp på Zayn rygg och dom sprang mot oss.

 

"Krig!" skrek Niall och Louis lutade sig framåt så jag skulle springa snabbare. I ögonvrån såg jag Ashton sitta på Calums rygg och Luke på Michael, alla sprang mot oss medan Liam stod för sig själv och filmade det hela. 

 

Alla och då menar jag alla killarna var mot mig och Lou så vi hade ingen chans. Zayn slängde sin och Nialls kroppar på oss men vi ramlade inte. Men när dom andra kom blev vi en hög på golvet som skrattade.

 

Japp, vi valde rätt förband.

 

---

Hej Cornelia här asså förlåt om början är lite tråkig men vi kommer inte bara hoppa in i novellen. Tjejen kommer inte komma med än men hon kommer om några kapitel så stanna så kommer det spännande snart :) Sen läser ni den nu på direkten kommer ni märka stavfel men jag lovar att fixar dom runt klockan sex för jag ska iväg nu men kommer hem runt då :)

 

xoxo cornelia,fanny&nora