Gott nytt år!
Best Friends Forever? Kapitel 12
Så nu har ni fått ett nytt kapitel, det blir inget kapitel imorgon eftersom det är nyår och då ska Nora och jag(fanny) hem till en kompis. Så vi får se när det kommer upp ett nytt kapitel, men det tar inte allt för lång tid, haha!
Vi lägger ut nästa kapitel när vi har fått 3 kommentarer. 3 kommentarer är väl inte så svårt?
Best Friends Forever? Kapitel 11
Kapitel 11 är nu ute men vi undrar vad ni tycker om novellen så här långt? Tycker ni att den är bra som den är eller att vi ska göra något bättre det kan vara allt från himmel till jord, vad ni vill!
Best Friends Forever? Kapitel 10
Heej nu har ni fått ett nytt kapitel, och vi skulle bli glada för några kommentarer, det är bara kul och se vad ni tycker och om det är någonting ni inte tycket är bra, eller om det inte är något ni förstår så svarar vi på det. Kram på er och kommentera lite nu!! xxx Fanny & Nora
Ang. Nytt kapitel!
Best friends forever? kapitel 9
To Lola: Var klar vid 7. xx
Jag suckade men log endå som en idiot efter att jag hade läst det och låst mobilen åter igen. Jag reste på mig och gick till min garderob och började leta efter något att ha på mig. Jag stog säkert i 5-10 minuter och bara kollade runt efter något som jag kunde ha på mig men nej, jag hittade absolut inget som föll mig i smaken. Nej detta behöver expert hjälp!
Best friends forever? kapitel 8
Tidigare:
"Det var The Line ni skulle till?" sa Paul som var tvungen att köra oss eftersom alla ville ha möjlighet att dricka "lite" ikväll.
"OH YES!" sa jag med en till gjord röst det gjorde så alla började skratta igen. Vad ska jag säga jag har talang i att få folk att skratta.
"Du behöver inte skrika, jag är fakriskt inte döv." sa han lite surt men Paul blir inte sur på en sån lite sak. Han blir sur om man till exempel rakar bort varandras ögonbryn. Men det hände bara en gång och det var att Liam och jag hade slagit vad i något som Liam förlorade i så jag fick äran att raka av hans ögonbryn när han sov. Och det läskiga var att han faktiskt passade rätt så bra i det om man ska säga sanningen. Men såklar så gjorde inte Paul det utan han skällde ut mig ordentligt men jag skyllde det på Niall som skyllde på Harry som sedan skyllde på Zayn som tyvärr var på toa så han fick all skulld för Liams bortrakade ögonbryn.
Louis perspektiv
Vi var snart framme vid klubben och alla satt i bilen och pratade med varandra och skrattade. Lola verkade faktiskt ha det roligt, och det hade jag också. Jag kollade i bakspegeln och såg hur Lola satt och skrattade med dom andra killarna.
"Och då så ramlade vi i vattnet in för hela klassen." Skrattade Lola ur sig. Zayn kollade på henne med en sur blick men han kunde inte hålla inne skrattet han brast ut i skratt och det gjorde restan av killarna också.
"Sen kom jag inte upp och då fick jag hjälp av Lola men jag drog ner henne i vattnet istället." Fortsatte Zayn och skrattde. Man märkte verkligen att dom hade varit nära vänner, dom satt och prtade om massa gammla minnen och roliga grejer dom hade gjort med varandra. Deras familjer hade tydligen varit riktigt när varandra och Zayn och Lola's syskon brukade vara med varandra förut. Jag önskade att jag själv hade den kontakten med Lola, hon var så snäll, söt, snygg och ja helt perfekt... Jag kände hur bilen stannade till och hur Paul sa "hej då" till oss, alla gick ur bilen och vinkade till Paul som åkte iväg i bilen.
Lola perspektiv
Vi stog utanför klubben och man hörde den höga musiken dunka. Vi kollade på varandra och log innan Louis skrek till.
"Nu släpper vi loss!!"
Alla började skrattade men tog sedan steg in mot klubben, jag kände hur Zayn tog hans arm runt om mina axlar. Jag kollade på honom men han log bara, jag kollade på Louis som kollade på mig men han kollade genast fram igen. Vi kom in och fick en varm luft rack i ansiktet, det var riktigt varmt och det var riktigt mycket folk.Zayn och jag började gå dit alla människor stod och dansade så vi började göra samma sak.
I bilen hade Zayn sagt att han var ledsen över att han slutade ringa och likaså gjorde jag. För sanningen är den att vi båda gick vidare med våra liv, jag fick nya vänner och han var med sina gamla. Fast även om vi inte hade träffats på ungefär 10 år så var han fortfarande min bästavän och det är något som aldrig kommer ändras.
Kapitel 8 är ute, hoppas ni gillar det vet i alla fall att statistiken är på topp!! YAY!! Men ni får hemskt gärna slänga in en komentar om ni vill.
Ny design!
Best friends forever? kapitel 7
"Louis, hej!" sa hon och gick fram till mig och kramade om mig. Kramen avslutades snabbt och hon tog ett steg bak.
"Vad var det jag sa att vi skulle träffas igen." sa jag och log som resulterade i att hon också log.
"Ja, du hade väll rätt men vilka är dina kompisar?" jag vände mig om och pekade på var och en.
"Det här är Liam, Harry och Niall." hon sträkte fram sin hand och hällsade på alla tre med ett leende.
"Hej på er men kom in maten är klar." Vi nickade och tog av oss våra skor och hängde av oss våra jackor på en krok i hallen.
"Tack för att vi fick äta av eran jätte goda mat." sa jag och reste mig upp. Killarna gjorde likadant som jag dom tackade för maten och ställde sig upp och vi gick tillsammans ut till köket med våra tallrikar. Efter att ha ätit en massa utav maten vi blev bjudna på så tyckte jag att det var dags att dra. Så när vi hade lämnat våra tallrikar samt glas och bestick så gick vi tillbaka till hallen och började sätta på oss våra jackor och skor. Zayn hade frågat sin mamma om han kunde följa med oss ut, eftersom han är mammas lilla pojke. Men hon sa okej men bara på ett vilkor att Lola fick följa med. Han tveckade en stund men sa sedan OK med ett suck men det fick både hans mamma och Amy att le. Amy gick upp för trappan och sa till Lola att hon skulle följa med oss ut.
"Varför måste jag ha en så jobbig mamma ibland?"
"Du är mammas lilla kille, för henne är du fortfarande ett barn." sa jag och dunkade Zayn lite lätt i ryggen.
Lola´s perspektiv
"VA?!? Måste jag."
"Ja, jag tycker att det är dags för dig och Zayn att umgås lite." sa min mamma och jag bitch slapade mig mentalt. Zayn och jag hade ju inte sagt något till våra föräldrar att vi inte hade pratat med varandra på flera år utan vi låsades vara kompisar som vi var på den gamla goda tiden, alltså för ungefär 7 år sedan.
"Du har fem minuter på dig!" sa hon och gick ut från mitt rum. Jag suckade och gick bort till min garderob och kollade runt bland mina kläder.
"Ska jag ha kjol? Eller kanske short? Eller ska jag ha jeans, nej det är för vardagligt. Skit samma jag tar en klänning jag är ju för fan en tjej måste ju leva lite." sa jag medans jag kollade runt bland mina kläder. Fast kläning blev det ju inte eftersom jag aldrig kan välja det jag faktiskt har tänkt mig innan. Så istället blev det short med en bandå liknande top som var glittrig. Och eftersom jag är en tjej så tog jag mina fake Lita Spikes för jag har inte lust att slösa 1600 på ett par skor. Jag sprejade mitt hår med lite hår sprej så det blev stort och fluffigt precis som jag gillar det.
"Lola är du klar, dom åker annars." hörde jag min mamma säga från den andra sidan av min sovrums dörr. Jag kollade mig i min spegel som jag hade hängt brevid dörren och nickade nöjt över hur jag såg ut. Jag öppnade dörren och mötes av min mamma som stod lutad mot väggen.
"Lola, allvarligt dom kläderna! Det är ju kallt."
"Det finns ett plagg som heter jacka.." sa jag och gick ner för trappan.
Louis perspektiv
Jag kollade upp från mobilen och såg Lola stå i hallen. Och vad kan jag säga annat än att hon såg jävligt het ut.Hon tog sin kavaj liknande jacka och vi gick tillsammans ut till bilen som dom andra redan satt i.
"Du ser jätte snygg ut." sa jag innan jag öppnade dörren för att gå in i bilen.
"Jag skulle säga detsamma om du hade byt till andra kläder." sa hon och blinkade med höger ögat. Jag skrattade och vi gick in i den svarta mini bussen. Dom andra killarna gjorde höga glädje rop att vi äntligen hade kommit som gjorde att både jag och Lola började skratta. Det var faktiskt första gången jag hörde henne skratta och det var nog det vackraste jag någonsin hade hört. Klyschigt men man kan ju inte bestämma sina tankar..
"Det var The Line ni skulle till?" sa Paul som var tvungen att köra oss eftersom alla ville ha möjlighet att dricka "lite" ikväll.
"OH YES!" sa jag med en till gjord röst det gjorde så alla började skratta igen. Vad ska jag säga jag har talang i att få folk att skratta.
"Du behöver inte skrika, jag är fakriskt inte döv." sa han lite surt men Paul blir inte sur på en sån lite sak. Han blir sur om man till exempel rakar bort varandras ögonbryn. Men det hände bara en gång och det var att Liam och jag hade slagit vad i något som Liam förlorade i så jag fick äran att raka av hans ögonbryn när han sov. Och det läskiga var att han faktiskt passade rätt så bra i det om man ska säga sanningen. Men såklar så gjorde inte Paul det utan han skällde ut mig ordentligt men jag skyllde det på Niall som skyllde på Harry som sedan skyllde på Zayn som tyvärr var på toa så han fick all skulld för Liams bortrakade ögonbryn.
Kapitel 7 är nu ute. Kanske inte så himla långt men det är något i alla fall.
Best friends forever? kapitel 6
Tidigare:
"Vill du ha hjälp med något?" Frågade jag henne och hon log mot mig.
"Ja älskling om du vill så kan du få duka bordet?" Sade hon.
"Ja, det kan jag göra." sa jag. Jag hjälper hellre till än sitter där ute med dom och pratar om absolut ingenting.
"Bra, visst är det roligt att dom är här va?" sa hon och hennes leende var nog det största jag någon sin hade sett. Tror faktiskt att jag blev lite rädd när jag såg hennes leende men jag förstår henne för Brasilien var inte hennes hem Bradford är och kommer alltid att vara det.
"Eh .. ja verkligen roligt." svarade jag med en låg röst.
Vart är du? Vi skulle ju gå ut ikväll.
Jag vet, men jag är fast med några gamla vänner till mamma ...
Vill du att vi ska komma och hämta dig.
JA, snälla rädda mig!
Okej vi kommer, men var är du?
Jag skickar adressen.
Tack gode Gud för Louis och naturligtvis de andra killarna också. Jag skickade adressen till Louis och han svarade med ett enkelt "OK" så jag visste att de var på väg hit. Varför var jag tvungen att följa med hit och inte mina systrar. Jag bor för i helvete själv i London om man inte räknar med killarna som bor i samma byggnad då men jag har ändå en egen lägenhet. Mamma verkar inte förstå det eftersom hon tror att jag fortfarande hennes lilla pojke, som jag inte. Men jag kommer nog alltid vara mammas pojke eftersom jag är hennes ända son, kunde jag inte fått en till bror..
"Maten är klar så ni kan komma och sätta er vid bordet."
Både min mamma och pappa fick upp och började gå mot bordet, men naturligtvis eftersom det är min mamma vi pratar om, så hon vänder sig om.
"Varför sitter du där, kom igen nu, maten är klar."
"Killarna kommer."
"Men vad kul jag är säker på att det finns mat för alla. Eller Amy?!?" Sade hon.
Fan, säg nej, jag vill bara komma härifrån det var därför jag bad dem att hämta upp mig.
"Självklart, du är i en familj som har bott i Brasilien i 10 år och där lagar man mat för flera för man vet aldrig vilka som råkar dyka upp." sa Amy, Lolas mamma. Min mamma log stort och kramade hennes bästa vän som hon inte har sett på flera år.
"Jag ska bara gå och hämta Lola innan vi kan börja äta." sa Amy och gick med snabba steg upp för trappan som leder till alla sovrum, tror jag...
--- Lola perspektiv ---
Varför just nu när vi precis hade kommit tillbaka så ska vi träffa dom, ja dom att säga deras namn får mig att må dåligt. Och det är bara en person mer än jag som vet varför jag är som jag är och det är Zayn, just det Zayn. Han som helt plötsligt bestämde sig för att söka till xfactor och gå med i värdens kändaste pojkband. Ja, när mamma sa att de skulle komma hit så var jag tvungen att se hur Zayn såg ut så jag sökte upp honom och helt plötsligt som kom flera 1000 bilder fram på honom. Så fort jag såg dom så ångrade jag mig, fan varför var jag tvungen att söka på honom.
Jag smög ifrån mamma i köket och upp på mitt rum. Jag satte mig vid datorn och klickade upp twitter, tumblr och spotify. Dappy, Fuck Them började spela, så jag började rappa med Dappy, men naturligtvis så var det någon som var tvungen att komma. Jag snurrade runt i min snurrstol som jag hade vid skrivbordet och såg min mamma stå i dörrkarmen.
"Vad?!?"
"Maten är klar, kommer du ner?"
"Ja jag kommer, ge mig två minuter så är jag där nere." Med det så gick hon, suckade jag och skrev en snabb tweet. "Varför måste han vara här?" Jag skrev och loggade ut snabbt och stänga av datorn.När jag var på väg ner för trapporna, ringde på dörrklockan såg jag Zayns mamma öppna dörren och utanför stod de fyra stycken tonårspojkar och log mot henne.
--- Louis perspektiv ---
När jag har fått adressen från Zayn så åkte pojkarna och jag direkt dit.
"Var bor de?" Harry frågade mig.
"Inte så långt bort från Zayn föräldrar hus". Jag svarade.
"Okej." sade han.
Jag undrar vilka kompisar dom är hos för Zayn har då aldrig sagt något om några speciella kompisar som hans mamma hade. Men jag antar att det inte är en stor sak för honom att berätta.
När vi äntligen hade hittat huset så parkerade jag bilen och vi gick till yter dörren. Jag plingade på några gånger och efter några sekunder så öppnades dörren av Zayns mamma.
"Hej killar", sa hon.
"Hej Patricia .. är kommer Zayn?" frågade jag.
"Men jag trodde att ni killar ville äta innan ni åkte?" frågade hon. Jag såg hur hennes leende bleknade.
"Ehm .. ja jag antar att vi kan göra det." sa jag men det lät mer som en fråga. Jag hatade att göra folk ledsna och jag menar en middag inte kan vara så illa.
"Bra!" Sa hon och hon fick ett stort leende på hennes läppar.
Jag hörde någon gå ner från en trappa eller något och det var då jag såg henne.
"Lola är det du?" sa jag och hon vände sig om och kollade rakt på mig. Hon fick ett litet leende på läpparna när hon hade sett mig.
"Louis, hej!" sa hon och gick fram till mig och kramade om mig. Kramen avslutades snabbt och hon tog ett steg bak.
"Vad var det jag sa att vi skulle träffas igen." sa jag och log som resulterade i att hon också log.
"Ja, du hade väll rätt men vilka är dina kompisar?" jag vände mig om och pekade på var och en.
"Det här är Liam, Harry och Niall." hon sträkte fram sin hand och hällsade på alla tre med ett leende.
"Hej på er men kom in maten är klar." Vi nickade och tog av oss våra skor och hängde av oss våra jackor på en krok i hallen.
Best friends forever? kapitel 5
Tidigare:
-Flickor är ni klara?!? hörde jag min mamma skrika från botten våningen.
-Ja, vi det är vi!! skrek dom samtidigt. Ibland så tror jag att dom delar hjärna för dom tänker nästan alltid på samma saker.
-Lola?! Hon skriker igen.
-KLAR!!
Jag satt i köket och kollade runt på twitter, inte för att jag twittrar mycket men jag brukar faktiskt kolla runt vad alla andra skriver. Jag kollade runt på twitter och såg att Niall hade skrivit något, den killen twittrar jämnt ser honom alltid med en mobil i handen om den inte är där så är det mat istället.
"Zayn, vi måste gå nu". Hörde jag min mamma ropa.
"Ja ja, jag kommer." Sa jag med en trött röst.
"Bra, tycker du inte att det kommer att bli kul att träffa dem igen?" frågade hon mig.
"Err ... ja absolut." Det var ingen sanning i vad jag hade sagt, jag åkte inte hem bara för att träffa några kompisar som vi inte änns hade sett sedan 10 år tillbaka. Jag var här pågrund utav en konsert och att jag ville träffa min familj.
Jag gick ut till hallen och började sätta på mig ett par av mina många sneakers. När jag höll på med att ta på mig jackan så kom Safaa ut i hallen med hennes rosa one piece jag hade köpt till henne på hennes förra födelsedag.
"Ska inte du komma?" frågade jag henne.
"Nej jag frågade mamma om jag kunde få vara hemma istället och hon sa ja."
"Ohh okej men kommer Doniya och Waliyha?"
"Nej, Waliyha och jag har ska en filmkväll och Doniya är hos någon kompis." Hon svarade.
"Okej." Sa jag.
Varför behövde jag följa med? Såklart att mamma trodde att jag ville följa med när hon hade frågat flera gånger om jag fortfarande hade kontakt med henne och dum som jag är så svarade jag "ja" eftersom jag trodde att jag aldrig skulle se henne igen. Varför är jag så dum? Visst jag hade saknat henne som fan, men menade inte att jag ville träffa henne. Plus det var hon som bröt vår kontakt till varandra, inte jag så det är inte mitt fel. Kanske var det bra om vi träffades igen. Då kan jag fråga varför hon bröt våran kontakt till varandra och varför hon inte svarade på mina sms eller när jag ringde henne. Fast nej jag har inte lust att se henne, går heller ut än att se henne igen och som jag sa tidigare jag HADE saknat henne men jag saknar henne inte längre.
--- Lola's perspektiv ---
Jag hörde dörrklockan ringa och jag gick ner till hallen för jag visste att mamma skulle bli skit förbannad om jag inte stod där. Jag vet att min mamma redan hade öppnat dörren när jag hörde röster som jag inte hade hört på flera år. När jag kom ner så såg jag bara Zayns föräldrar stå i hallen men efter bara någon sekund så kom Zayn själv utan hans systrar, great... Men tyckte det var konstigt att Safaa och Waliyha inte var här eftersom dom var båda bra vänner till mina systrar. När jag kollade på mina systrar så log dom bara och sa hej till Zayns föräldrar. Jag gick fram till Yaser och Patricia och hälsade.
"Hej." sa jag och kramade om dom.
"Hej sötnos, det var länge sen sist." sa Patricia och log när vi hade tagit ett steg ifrån varandra. Jag kramade om Yaser men struntade helt i Zayn.
"Middagen är snart klar så ni kan sätta er i vardags rummet." sa min mamma till oss som fortfarande stod i hallen och hälsade på varandra. Jag såg mina systrar krama om Zayn och deras leende blev större när dom släppte honom. Jag suckade och började gå till köket för att hjälpa mamma med maten. Min pappa tog med Yaser och Patricia ut till vardags rummet och började prata om allt från himmel till jord. Mina systrar och Zayn satte sig nog också i vardags rummet men jag brydde mig faktiskt inte så mycket om dom.
"Vill du ha hjälp med något?" Frågade jag henne och hon log mot mig.
"Ja älskling om du vill så kan du få duka bordet?" Sade hon.
"Ja, det kan jag göra." sa jag. Jag hjälper hellre till än sitter där ute med dom och pratar om absolut ingenting.
"Bra, visst är det roligt att dom är här va?" sa hon och hennes leende var nog det största jag någon sin hade sett. Tror faktiskt att jag blev lite rädd när jag såg hennes leende men jag förstår henne för Brasilien var inte hennes hem Bradford är och kommer alltid att vara det.
"Eh .. ja verkligen roligt." svarade jag med en låg röst.
Best friends forever? kapitel 4
Jag orkade inte lyssna mer på radion, så jag kopplade in min mobil och startade Spotify och gick in i spellistan jag satte på Don't you worry child med Swedish House Mafia, house tjejen som jag är.
När jag kopplade ur mobilen när jag hade stannat bilen som jag hade parkerat vid ingången till vårat hus, jag gick ur bilen och gick in i det varma huset.
"Varför är du så jävla glad?" Sa jag att jag inte är en morgon människa? Men min mamma är van med min dåliga attityd på morgonen så hon bara fortsätter att le.
"Ditt rum har blivit riktigt fin efter att du målade om det. Men det är så konstigt att se rummet i en annan färg eftersom du har haft den rosa färgen sedan du föddes. Tänk att vi kunde flytta tillbaka till samma hus efter 10 långa år i Brasilien. Vi har så många minnen här, minnen från just det här huset som att du tog ditt första steg just i detta rum. Minns du när du visade upp din första dans koreografi?"
"Du minns familjen Malik?" sade hon enkelt. Malik, naturligtvis jag kommer jag ihåg dom, våra familjer var verkligen nära varandra innan pappa bestämde sig för att ta jobbet i Brasilien.
" Ja."
"Bra, för dom kommer hit ikväll eller rättare sagt om några timmar."
"Varför?"
"För det var länge sedan vi sågs så vi tyckte att det var dags att träffas. Plus att ni barn var ju så nära varandra när ni var mindre." med det så ställde hon sig upp och började gå mot dörren. när hon hade kommit fram till dörren så vände hon sig om.
---- 4 timmar senare ---
Jag tog en titt i min garderob på kläderna som inte låg kvar i olika lådor från flytten. Jag hittade ett par svarta jeans och till det tog jag en vinröd stickad tröja.. Det var en timme tills "The Malik Family" skulle komma,jag förstår faktiskt inte varför vi måste träffa dom. Jag menar att det har gått så många år sedan vi sågs och det skulle bara bli pinsamt om vi träffades, men om min mamma har bestämt något så blir det så.
-Flickor är ni klara?!? hörde jag min mamma skrika från botten våningen.
-Ja, vi det är vi!! skrek dom samtidigt. Ibland så tror jag att dom delar hjärna för dom tänker nästan alltid på samma saker.
-Lola?! Hon skriker igen.
-KLAR!!
Best friends forever? kapitel 3
-Louis, Louis Tomlinson. Sa han med ett stort leende, jag log tillbaka.
-Okej. Sa jag och tog bort handen får hans grep och tog tag i min latte.
-Så varför sitter du här ensam? Frågade Louis med en söt leende.
Jag tog min latte och kollade sen på honom.
-Jag har varit och shoppat, och jag kände mig lite hungrig. Sa jag och frågade sedan: Vad gör du här ensam?
-Okej, jag kom hit för att träffa några vänner men de är uppenbarligen inte här än. Sa han och tittade ut genom fönstret.
-Varför inte? Frågade jag.
-Jag vet inte, de måste antagligen vara hemma. Sa han bara och tog en bit av sin mat, jag nickade bara som ett svar. Ingen av oss sa något, jag tittade ut genom fönstret och såg på alla människor som går i det kalla regnet. Jag kollade tillbaka på Louis som satt och kollade på mig. Jag tittade på honom förvirrat och han börjarde le.
- Jag tror att jag måste gå hem. Sa jag och log mot honom.
-Okej .. kan jag få ditt nummer så vi kanske kan träffas en annan gång?
-Ja, det skulle vara jättekul. Sa jag. Han tar fram sin iphone och ger mig den han hade redan skrivit i mitt namn och det förvånade mig lite att han kom ihåg det, jag skrev in mitt nummer och jag gav tillbaka den till honom han tog den och la den i fickan. Jag ger honom min mobil och han skriver in hans nummer, jag tog min telefon tillbaka och log mot honom. Jag ställde mig upp och tog på mig min jacka.
-Hej då, jag hoppas att vi ser varandra nån gång. Sa jag och tittade på honom.
-Ja, jag hoppas det, hej då. Sa Louis och log, jag log tillbaka och vände mig sen om för att gå till dörren för att ta bilden och köra hem.
-- Louis perspektiv --
-Fan, hon var het. Sa jag tyst till mig själv, men tydligen högt nog så att de som satt vid borden bredvid mig vände sig om för att kolla på mig med dömande ögon. Jag suckade och fortsatte att äta maten jag hade beställt, men jag kunde inte sluta tänka på henne. Lola, var hennes namn som snabbt hade blivit fastklistrat, det var ett mycket vackert namn, nästan lika vacker som hon. Hon var vacker och det kunde man verkligen inte förneka.Hon hade den perfekta solbrännan, brunt hår som det sträckte sig nästan till naveln, hennes bruna ögon som var omgivna av fylliga fransar. Hon var som en naturlig skönhet, så mycket som man hade sett iallafall hon hade den mesta av tiden sutit och kollat ut genom fönstret, men det lilla jag såg var fantastiskt. Jag vill absolut möta henne igen jag fortsatte mina tankar, men jag avbröts av fyra välbekanta röster.
-Här är du, ledsen att vi är sena, men Liam kunde inte sluta prata med Danielle. Sa Niall och log jag kollade på Liam som såg ut som en tomat i ansiktet.
-Det är okej. Sa jag och tänkte tillbaka på det ögonblick då jag och Lola pratade med varandra. Jag märkte inte att killarna hade gått och beställt mat tills de kom tillbaka med brickor fyllda med mat.
-Vad ler du åt? Frågar Zayn mig och alla killarna kollar på mig. Jag märkte inte att jag hade sutit med ett leende på läpparna.
-Bara ett roligt skämt. Sa jag snabbt och mitt leende försvann lika snabbt.
-Okej, berätta skämtet för om det får dig att le så måste det vara en bra en. Sa Harry med ett brett leende mot mig. Fan, tänk på ett bra skämt nu Louis, tänk...
-Varför gick svampen på festen? Sa jag snabbt, jag försöker snabbt komma på ett bra svar. Jag kollar på killarna som skakar på huvudet, för att dom inte vet svaret.
- För att han var en rolig kille. Sa jag. En tystnad uppstod innan skrattet tog över. Jag log för mig själv, att jag hade kommit på en ganska bra skämt på så kort tid.
-- Lola's perspektiv --
När jag kom ut från caféet, så jag började gå mot bilen som jag hade parkerat lite längre bort. Mina steg blev snabbare och snabbare för varje steg jag tog, jag föll nästan flera gånger men lyckligtvis har jag en ganska bra balans från att ha surfat. När jag hade gått i 10 minuter, tog jag upp mobilen och skickade ett sms till mamma för att säga att jag var på väg hem. Hon svarade med ett enkelt "okej", jag suckade tyst, och lade ner min mobil i min väska och tog fram bilnycklarna. Jag såg min parkeringsplats några meter framför mig och jag började små springa till bilen. Det hade blivit riktigt kallt, jag hutrade när jag låste upp bilen och gick in. Jag vred om nyckeln och radion startas automatiskt, genom högtalarna hörde jag en okänd låt, jag höjde värmen och körde ut från parkeringsplatsen som nu var nästan tom på bilar. När jag kom ut på vägen igen så slutade den okända låten och Dj:n började prata istället.
Han började prata om något pojkband med namn One Direction. Så de kallade One Direction måste vara ett nytt band eftersom jag inte har hört talas om dem, men kanske inte så konstigt när jag inte lyssnar på popmusik, jag är mer av en "house" person, men jag kan ärligt säga att låten var riktigt bra, och den satte sig fast i huvudet.
-One Direction är faktiskt i Bradford för att göra en konsert imorgon och vi alla vet ju att en av killarna har familj här..
Jag orkade inte lyssna mer på radion, så jag kopplade in min mobil och startade Spotify och gick in i spellistan jag satte på Don't you worry child med Swedish House Mafia, house tjejen som jag är.
När jag kopplade ur mobilen när jag hade stannat bilen som jag hade parkerat vid ingången till vårat hus, jag gick ur bilen och gick in i det varma huset.
Louis verkar gilla Lola. Undrar vad dom andra kommer tycka.. Hihi vi vet redan! Men tycker ni att novellen är bra eller tycker ni att den bajs dålig. Vi tycker faktiskt att den är riktigt bra och vi har tänkt att om några kapitel så kommer något stort att hända!! Kommer inte säga något men ni kan få gissa ;)
Länkbyte! #1
Best friends forever? kapitel 2
Jag gick ut till garaget och där stod den nya bilen, en svart BMW så pappas jobb måste vara bättre än det hade varit i Brasilien. Jag satt i bilen och startade motorn och bara satt där och tänkte. Att efter nio underbara år i Brasilien, har vi flyttat tillbaka till England, men jag är faktiskt glad att vara tillbaka. Jag får möjlighet att träffa mina gamla vänner och träffa nya, om dom minns mig.. Jag körde ut ur garaget och började köra mot staden, jag satte på radion och någon random låt började spela. Jag bestämde att jag först skulle gå till måleributiken för det var viktigast sen om jag hinner så går jag runt och kollar i lite andra butiker, tänkte jag medans jag satt och sjöng med i låten.
Efter att ha kört i nästan 20 minuter, såg jag en måleributik. "Äntligen", sa jag till mig själv och körde till ett parkeringshus och parkerade bilen. Jag gick ut ur bilen och började gå mot butiken som jag såg tidigare. Till min förvåning var det inte så långt till butiken än vad jag trodde. När jag kom in så började jag leta med det samma efter färgerna jag ville ha till mitt rum.
---- 2 timmar senare ----
Efter 2 timmars måleri hade jag äntligen hittat färgerna jag vill ha, det blev vinröd, vit och svart.
